Barnombuds­mannens skrivelse om regerings­programmets inverkan på barn­fattigdom

Jag har bekantat mig noga med förhandlings­resultatet om regerings­programmet daterat 16.6.2023. Programmet innehåller flera skrivningar som är positiva ur perspektivet för barnets rättigheter, såsom främjandet av ett barn- och familje­vänligt samhälle och satsningarna på de ungas psykiska hälsa, de riktade höjningarna av barn­bidraget, total­reformen av barnskydds­lagen, satsningarna på småbarns­pedagogiken och den grund­läggande utbildningen samt arbetet mot våld mot barn och arbetet mot ungdoms­brottslighet.

Samtidigt planerar man i regerings­programmet betydande nedskärningar i den grundläggande tryggheten för familjer som redan befinner sig i den svagaste ställningen, bland annat genom att slopa arbetsmarknads­stödet, grunddag­penningen, sjukdag­penningen, FPA:s rehabiliterings­penning samt föräldra­penningarnas barn­förhöjningar, förhöjnings­delar och skyddade belopp. Man föreslår även kännbara anpassningar till bostads­bidraget och utkomststödet. Man vill till exempel halvera antalet personer som erhåller utkomststöd, granska utkomststödets barn­höjningar och utreda möjligheten att neka den sökande utkomststöd när denne har vägrat ta emot arbete, utbildning eller tjänster eller vägrat fullgöra en skyldighet. De ovannämnda ändringarna motiveras med starkare incitament att ta emot arbete och mer förpliktande villkor för den sociala tryggheten. Enligt det som jag har läst har man inte bedömt vilka konsekvenser de otaliga förändringarna tillsammans har för barn.

Omkring 11 procent av barnen i Finland lever i relativ fattigdom. De negativa effekterna av barn­fattigdom på barnens välfärd och utveckling har bevisats i otaliga studier. I en finsk kohort­studie kunde man obestridligen bevisa att minskning i barn­familjers disponibla inkomst innebär en betydande risk för barnens psykiska hälsa, ökar stressen hos de vuxna samt påverkar föräldrarnas psykiska hälsa, relationen mellan föräldrarna och föräldraskapet negativt. Dessa konsekvenser var långvariga och fördes över från generation till generation.[1] Kohort­studier om barn som föddes i Finland 1987 och 1997 har också visat att fattigdom förs över från generation till generation och att fattigdom har otaliga samband med olika faktorer som förknippas med att man mår dåligt, såsom ungdoms­brottslighet och behovet av barnskydd.[2] Motsvarande resultat har observerats i flera inter­nationella studier, också i de nordiska länderna. Till exempel i Danmark försökte man öka incitamenten att arbeta genom att år 2002 drastiskt skära ned den sociala tryggheten för familjer med invandrar­bakgrund. Reformens negativa konsekvenser i synnerhet för barn bevisades i en studie av ansedda ekonomiska experter: barnens deltagandegrad såväl i småbarns­pedagogiken som i förskolan minskade, barnens resultat i språkprov försämrades och brottsligheten bland tonåringar ökade.[3] 

Minskning av barn­fattigdom har varit ett av de centrala målen i den nationella barn­strategin sedan 2019. I regerings­programmet ämnar man minska barn­fattigdomen genom att öka incitamenten för arbete. Här glömmer man dock att det finns flera områden och branscher i Finland där sysselsättnings­läget är svagt. Sysselsättnings­graden kan inte öka utan ansenliga satsningar på arbetskrafts­tjänsterna. Det är inte heller säkert att barn­fattigdomen minskar genom arbete. Det är viktigt att förstå att fattigdom som ett fenomen är något annorlunda i barnfamiljer än i andra fattiga hushåll. Till skillnad från andra hushåll där fattigdom i regel har sin förklaring i arbets­löshet eller att man hamnat utanför arbetslivet har vårdnads­havaren i nära hälften av fattiga barn­familjer arbete. Fattigdom trots arbete är ett fenomen som i synnerhet beskriver barn­familjer.[4] Denna fattigdom kompenseras till exempel med bostads­bidrag och utkomststöd, men nu vill man minska dessa stödformer. De 70 miljoner euro som reserverats för höjningar av barnbidraget betyder att barnbidraget för barn under 3 år höjs med cirka 40 euro i månaden. Det är inte tillräckligt för att kompensera de föreslagna anpassningarna.

Jag ser incitamenten till arbete som motiverade i sig, men faktum är att många barn växer upp i familjer där föräldrarna av en eller annan orsak är oförmögna att arbeta, där det inte finns något arbete eller där man inte kan försörja familjen med arbetet. Vilka orsakerna till denna icke-önskvärda situation än är bär barnen aldrig skulden till att familjen är fattig. Att lämna barn­familjer utan ekonomisk trygghet är kortsiktigt i en situation där nativiteten drastiskt minskar och där man vill förebygga marginalisering och minska brottsligheten.

Till sist vill jag påpeka att FN:s kommitté för barnets rättigheter har 2.6.2023 i sina slutsatser till Finland konstaterat att Finland ska undvika sådana nedskärningar i den sociala tryggheten som ökar barn­fattigdomen och marginaliseringen. Enligt kommittén ska den finska staten snarare förstärka åtgärder som tryggar varje barns rätt till en skälig levnads­standard och särskilt uppmärksamma barn med funktions­nedsättningar samt asylsökande barn och barn utan permanent uppehålls­tillstånd.[5]  

Jag hoppas att regeringen kommer att uppnå de positiva målsättningar som regeringen har ställt i sitt program. Jag är rädd för att nedskärningarna i barn­familjers sociala trygghet äventyrar dessa målsättningar och leder till mänskligt lidande för barn som borde vara föremål för särskilt statligt skydd. Därför anser jag att det är ytterst viktigt att man noga och utan brådska bedömer konsekvenserna för tillgodoseendet av barnets rättig­heter av alla planerade reformer och att dessa konsekvenser också beaktas vid besluts­fattandet genom att alltid ha barnets bästa som det primära bedömnings­kriteriet. 

 

Pusula 26.6.2023

Elina Pekkarinen, barnombudsmannen

 

 

 

 

Barnombudsmannen bedömer och främjar tillgodoseendet av barnets rättigheter i Finland. Ombudsmannen säkerställer att barns rättigheter som fastställts i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) beaktas i lagstiftningen och det samhälleliga beslutsfattandet bland annat genom att följa hur barn och ungas välfärd och rättigheter omsätts i praktiken samt genom att påverka beslutsfattare ur ett barnperspektiv.

Sändlista:

statsminister Petteri Orpo

finansminister Riikka Purra

justitieminister Leena Meri

inrikesminister Mari Rantanen

kommun- och regionminister Anna-Kaisa Ikonen

undervisningsminister Anna-Maja Henriksson

idrotts- och ungdomsminister Sandra Bergqvist

arbetsminister Arto Satonen

näringsminister Vilhelm Junnila

social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso

minister för social trygghet Sanni Grahn-Laasonen